SKIMRET

Det blir så ljust. Kvällarna är bara ett suddigt dis, mycket litet håller dagarna och nätterna isär. Så strör tiden ut av sina ögonblick. Obekymrat faller de ner över oss, strilar ut över den alldagliga marken och slår rot, färgar av sig, blir till små pölar och bäckar, rinner vidare, kastar ljus omkring sig, rör ihop dagarna till en  enda vänlig oreda. 


Skimret kommer rakt inifrån den trögflytande kärna där alla berättelser finns samlade: tidens komprimerade inre där inget ännu är förutbestämt. Det är små punkter eller en ocean. 

LILASTE. I-V

I. LILASTE

Norrut längs kusten står glesa tallskogar utställda i landskapet. En skog av sand som pendeltåget från Riga rinner igenom. Dynerna böljar mellan träden, som om marken ständigt var i förändring. Skogen och havet står i kontakt med varandra: tallarna med sin orubbliga tystnad, havet med sina skiftande moln och vindbyar, och i gliporna mellan stammarna solen som bränner igenom. Pendeltågsstationen är bara en öppning ur skogen. En mycket liten stationsbyggnad och några bänkar, utan bommar eller skyltar.Vem som helst kan kliva rakt över spåren, och promenera mot havet. Mannen som packat sin fiskeutrustning i två sparade fodersäckar kliver av, och går mot vattendraget vi just passerat.

Kärnvapenbasen i Lilaste fanns aldrig angiven på den förteckning över uppskjutningsplatser som upprättades när nedrustningsavtalen undertecknades i slutskedet av kalla kriget. Raketerna förvarades halvvägs mellan pendeltåget och havet, bunkrarna och silon doldes av mossa och tallar. Missilerna var ämnade för städerna på andra sidan havet: Stockholm, Oslo, Köpenhamn. 

II. HAVET

Vitsanden. Vinden. Den vassa grågröna strandrågen. Piroger och svarta körsbär från marknaden i Riga. Hundarna skvätter i strandlinjen, tången samlas i drivor. 

III. SKOGEN

Raketerna lastades på vagnar och drogs genom skogen till sina positioner.  De mörka kropparna vilade som tama valar på vagnarna, lät sig mjukt flyttas under trädkronorna, tankas med bränsle, riktas in, bestyckas, och sänkas ner i jorden igen. Momenten övades ständigt. På vissa ställen har skogen ännu glesa öppningar. Spåren är vaga. Kablar sticker upp ur marken, infartsplatserna är förstärkta med betong. 

Skogen står kvar, tyst och torr. Hettan får tallarna att dofta, mossan spricker sönder under fötterna. Den är en tunn hud som inte håller samman, den glipar och blottar sanden därunder. På andra sidan havet ligger Uppland kvar med sina städer och åkrar. Raketerna fyrades aldrig av. Den vita elden är fortfarande inlåst under jord.

IV. FÖRVAR

Byggnaderna är tomma skal. Fossiler, avtryck i kalk, mineraliserade rester. Det som förvarats finns inte kvar. 

Signal: männen drar de mörka valkropparna till sina avskjutningsplatser. Blandar det frätande bränslet, tillsätter oxidationsämnena, aktiverar gyrokompassen. När koordinaterna är fastställda går den ut i sin bana över Östersjön.

Så kommer svarselden. Stranden smälter till glas. Det kokande havet sköljer över det nya vulkanlandskapet. Järnvägsskenorna, hopkrusade som silkessnören.
Alla kände till positionerna. Allt stod riktat.

Nu är det juli. Solen bränner en skarp fyrkant av ljus i öppningen, därute ligger stränderna med sina hundar och parasoller. Allt är godtyckliga skärvor, berättelsen kan omöjligt rymmas. Den hänger inte samman. 

IV. REGEMENTET

Regementena ligger längre upp, närmare järnvägen. Allt är byggt i det bleka sovjetiska teglet. Är det tegel. Materialet går inte att fastställa men det återkommer överallt. Vi kommer in på området nerifrån, från havet.

Spåren börjar bli otydliga nu. Inne i de stora hallarna står andra fordon.

Berättelsen blandar sandstränder, atomfysik, fjolårslöv, piroger och måsar helt godtyckligt. Hur ska det gå att reda. På ett ögonblick kunde raket efter raket skickas upp, sända vit eld över allt som varit Europa. Den sandiga tallskogen var en punkt i den tänkta händelsekedjan, hela världen satt på ett sluttande plan.

De bleka byggnaderna är en liten maska i väven. En lös tråd, en öppning. Vi drar, och snart repar hela Baltikum upp sig med sina hav och omgivningar. Maskorna glider isär, och ett trassel av sillgrisslor, tallbarr, bensindoft, hav och uppländska gårdar lägger sig runt fötterna. Allt faller igenom: Riga, pendeltågen, Stockholm, havsfåglarna.

Den sista fordonshallen har sönderslagna rutor och rallarrosen blommar tätt mot väggarna. Traktorer och stora redskap hukar inne i dunklet. Hunden är stor och tovig och dold bakom ett omkullvält bord. De mörka skallen river luften i stycken, kroppen är stor och oformlig. Man ska inte springa. Det har jag lärt mig. Det är då de går till anfall. Pälsen har samma färg som marken runtom: smutsig sand, sanden där orimliga händelser utspelat sig. En osammanhängande färg på en osammanhängande plats. Vi springer. Hunden driver tillbaka ögonblicket in i nuet igen, ner mot vassen, in under tallarna. 

ABISKO

Astrid Kruse Jensen: within a landscape

Jag har placerats i Abisko.

Ute i fjällvärlden är fåglarna mycket små och saknar täckfjädrar. De nakna dunen lyser i skarpa färger: röda, blå och ljust gröna. De är mycket lugna, och sitter kvar vid sidan av de utlagda träspångarna när jag går förbi. Hönsfåglarna är mörkare, och rör sig som skuggor längre ner i snåren.

Växterna är lågvuxna och hukande under den ständiga vinden, deras dofter är sträva och svåra att urskilja.

På institutet handlar alla samtal om det stigande vattnet och hur luftfuktigheten stadigt ökar. Korridorerna är ljust duvblå, och varje person förfogar över sina egna handdukar, en förpackning blyertspennor och ett stycke tyg. När värmen tilltar kommer de magra växterna inte längre kunna klara sig. Förändringen kartläggs dag för dag, resultaten ristas in med nål på cirkulära kartongskivor och arkiveras.

Alla dokument och brev som avsänds måste ange Abisko i brevhuvudet.

ODATERAD ANTECKNING

Allt är ordlöst under trädkronorna. Marken är fladdrande fläckar av ljus: det gäller att stå på en i taget, sila i sig av det grönskimrande, den tysta vänligheten.
Verkligheten finns inte i orden den här gången. Den finns bara i de hastiga smekningarna, omtänksamheten, magnolians blekgula blommor. Den låter sig inte fångas eller berättas. Ligger som ett blekt vårljus mellan kropparna. Hur de hittar varandra med sitt eget språk, det som alla andra språk växer ur. Idéerna kommer som ett svar på materien, inte tvärtom. Allt finns redan. All smärta, all glädje, alla fåglar. De rör sig tillsammans på den dunkla marken, den nakna glansen av fjolårslöv. Vad går längre att berätta. Vad finns alls för evigt. Ingenting. Ingenting utom ljusets strilande genom trädkronorna. Människorna får klara sig efter bästa förmåga. De får släppa taget om sin längtan, de får bli ensamma värnlösa soldater, var och en i sitt eget regn.

STADENS TYSTA LAGER

Sommarbio i Rålambshovsparken. Medan skymningen sänker sig rullar reklamtrailersen igång, och bland dem finns de uppsluppna panta-mera filmerna. Budskapet återkommer efter filmen: var så snälla och panta er pant.
Jag är inte så orolig för pantandet. Jag är inte det, eftersom jag vet, att minuten efter att jag sätter ner min pet-flaska på marken kommer någon plocka upp den igen och lägga den i sin säck. När biopubliken reser sig och vandrar hemåt i mörkret, inleds ett febrilt och tillsynes välorganiserat arbete för att skilja ut burkar och pet från tomma popcornkartonger, kaffemuggar och de lila regnponchos som Telia delat ut gratis och som nu fyller papperskorgarna. 
Min cykel står fastlåst i en lyktstolpe bredvid några, nu överfulla, soptunnor. Folk skrattar lite osäkert när en gråsprängd man raskt tömmer glasbehålleren upp och ner på gräset, “vissa har visst missförstått det här med att använda papperskorgarna”. Mannen skrattar inte. Hans ansiktsuttryck är proffessionellt, koncentrerat. Snabbt går han igenom det som ligger utspritt på marken, öser sedan tillbaka resten i tunnan och reser upp den på sin plats igen innan han skyndar vidare. Han arbetar.  
      Jag har inte bott så länge i den här staden. Jag känner ännu inte så väl de andra, mindre synliga lagren i den, de som existerar parallellt med min bekväma tillvaro, men som egentligen inte har några beröringsytor med den. Ibland skymtar de fram. Tidig morgon, klockan är lite över sex, jag promenerar mot Centralstationen. I lugnet under träden på Norra Bantorget sover människor på parkbänkarna. I gryningsljuset och fågelkvittret ser det riktigt trivsamt ut. Längre ner på Vasagatan står mycket mörka män uppställda på ett led och tar emot kaffe och kanelbullar som delas ut från en skåpbilar. De ser ut att bära alla sina tillhörigheter med sig. Några timmar senare kommer dessa morgonhändelser vara som bortblåsta, som om de aldrig ägt rum, meda gatorna fylls av kostymklädda affärsmän och jäktande människor som köpt sitt take-away kaffe för pengar.
      Under mitt fönster står en rad containrar för återvinning. Ljudet av glas som faller mot glas och ekar mellan stenväggarna har blivit en del av det behagliga stadsbrus som omger mig på nätterna. I början irriterade jag mig. Särskilt på att folk tog sig för att sköta sin återvinning så sent på dygnet. Jag gick på svenskt vis och muttrade om att det var ju föredömligt att folk ägnar sig så mycket åt återvinning men det kan de väl göra före kl 22.00. Det står till och med skrivet på containrarna, ordningsregler för att inte störa. Det tar ett tag innan jag förstår att midnattsljuden från glascontainern inte kommer från väldresserade medelklassmedborgare, utan från de som lever på att skilja pant från övrigt glas, och fiska upp det ur containerns trånga öppningar. Felfångsten måste då kastas tillbaka, och ljudet blandar sig med de ibland högljudda diskussionerna på något östeuropeiskt språk som liknar ryska men inte är det mellan männen därnere. Blir de osams? Trampar de in på varandras osynliga reviruppgörelser om Vasastans glas- och metallcontainrar? Eller är det bara en munter arbetsjargong jag hör?
Nästan varje morgon töms containrarna av en stor lastbil som lyfter dem högt över sitt flak, svänger dem fram och tillbaka så att botten går ur och flaskor och burkar regnar ner i flaket. Det är ett fullkomligt öronbedövande ljud som ekar mellan stenväggarna, och som jag lärt mig känna igen på håll. Som avlägsna fåglar hör jag andra glascontainrar tömmas ner i andra lastbilar, längre bort i staden. 
Det skrämmer mig att containrarna töms så ofta. Det måste ju betyda att mängden material som ständigt körs bort - förpackningar som omedelbart kasserats - är oändlig. Flaskor och burkar med skruvlock som för någon generation sedan skulle sparats i åratal för nya omgångar saft och sylt på sensommaren, är nu engångsprodukter som dagligen hämtas för omsmältning. Förutom panten, för den har någon varit där och skiljt ut. För panten är själva containern överflödig, pant kan ställas direkt på marken, för den kommer omedelbart försvinna. Det är till och med bättre, då blir den ju enklare att få tag i. 
      Hur hade det varit om fler förpackningar haft pant? Hade då de osynligt arbetande lagren av burksamlare kunnat öka sin rekrytering, öka en sysselsättning som inte är värdig, men ändå ligger på stegpinnen över tiggeriet? Som utför en samhällsnytta, utan det öronbedövande buller som samhällets återvinningsmaskineri orsakar med sina containertömningar?  Hade någon kunnat ta rätt på glasburarna, diska dem istället för att smälta ner dem, och fylla dem med sylt?  Vore det cyniskt eller rationellt att kombinera behovet av en mer effektiv materialåtervinning med behovet av sysslor som kan hålla människor flytande, åtminstone hyfsat, i den obönhörligt skiktade samhälle vi lever i? Jag vet inte. Det skulle ju inte vara jag som utförde det arbetet. Inte troligast.
Jag förstår inte alls hur den komplexa geografi som väver samman staden och dess människor fungerar. Jag får bara glimtar, som talar om för mig att det är långt mer komplicerat än jag först trodde, också att förstå hur den plats jag innehar fungerar, och hur tjockt glaset är mellan mig och de som lever så tätt inpå mig och min container, men som jag aldrig möter. Är mitt liv ett val, eller är det bara en uppgift jag tilldelats, en av många roller som delas ut i staden? 
Jag vet inte. Tills vidare tolkar jag min uppgift till att vara den, som ställer ölburkarna på trottoaren istället för att lägga dem i containern. Sekunderna senare är de borta.