LILASTE. I-V

I. LILASTE

Norrut längs kusten står glesa tallskogar utställda i landskapet. En skog av sand som pendeltåget från Riga rinner igenom. Dynerna böljar mellan träden, som om marken ständigt var i förändring. Skogen och havet står i kontakt med varandra: tallarna med sin orubbliga tystnad, havet med sina skiftande moln och vindbyar, och i gliporna mellan stammarna solen som bränner igenom. Pendeltågsstationen är bara en öppning ur skogen. En mycket liten stationsbyggnad och några bänkar, utan bommar eller skyltar.Vem som helst kan kliva rakt över spåren, och promenera mot havet. Mannen som packat sin fiskeutrustning i två sparade fodersäckar kliver av, och går mot vattendraget vi just passerat.

Kärnvapenbasen i Lilaste fanns aldrig angiven på den förteckning över uppskjutningsplatser som upprättades när nedrustningsavtalen undertecknades i slutskedet av kalla kriget. Raketerna förvarades halvvägs mellan pendeltåget och havet, bunkrarna och silon doldes av mossa och tallar. Missilerna var ämnade för städerna på andra sidan havet: Stockholm, Oslo, Köpenhamn. 

II. HAVET

Vitsanden. Vinden. Den vassa grågröna strandrågen. Piroger och svarta körsbär från marknaden i Riga. Hundarna skvätter i strandlinjen, tången samlas i drivor. 

III. SKOGEN

Raketerna lastades på vagnar och drogs genom skogen till sina positioner.  De mörka kropparna vilade som tama valar på vagnarna, lät sig mjukt flyttas under trädkronorna, tankas med bränsle, riktas in, bestyckas, och sänkas ner i jorden igen. Momenten övades ständigt. På vissa ställen har skogen ännu glesa öppningar. Spåren är vaga. Kablar sticker upp ur marken, infartsplatserna är förstärkta med betong. 

Skogen står kvar, tyst och torr. Hettan får tallarna att dofta, mossan spricker sönder under fötterna. Den är en tunn hud som inte håller samman, den glipar och blottar sanden därunder. På andra sidan havet ligger Uppland kvar med sina städer och åkrar. Raketerna fyrades aldrig av. Den vita elden är fortfarande inlåst under jord.

IV. FÖRVAR

Byggnaderna är tomma skal. Fossiler, avtryck i kalk, mineraliserade rester. Det som förvarats finns inte kvar. 

Signal: männen drar de mörka valkropparna till sina avskjutningsplatser. Blandar det frätande bränslet, tillsätter oxidationsämnena, aktiverar gyrokompassen. När koordinaterna är fastställda går den ut i sin bana över Östersjön.

Så kommer svarselden. Stranden smälter till glas. Det kokande havet sköljer över det nya vulkanlandskapet. Järnvägsskenorna, hopkrusade som silkessnören.
Alla kände till positionerna. Allt stod riktat.

Nu är det juli. Solen bränner en skarp fyrkant av ljus i öppningen, därute ligger stränderna med sina hundar och parasoller. Allt är godtyckliga skärvor, berättelsen kan omöjligt rymmas. Den hänger inte samman. 

IV. REGEMENTET

Regementena ligger längre upp, närmare järnvägen. Allt är byggt i det bleka sovjetiska teglet. Är det tegel. Materialet går inte att fastställa men det återkommer överallt. Vi kommer in på området nerifrån, från havet.

Spåren börjar bli otydliga nu. Inne i de stora hallarna står andra fordon.

Berättelsen blandar sandstränder, atomfysik, fjolårslöv, piroger och måsar helt godtyckligt. Hur ska det gå att reda. På ett ögonblick kunde raket efter raket skickas upp, sända vit eld över allt som varit Europa. Den sandiga tallskogen var en punkt i den tänkta händelsekedjan, hela världen satt på ett sluttande plan.

De bleka byggnaderna är en liten maska i väven. En lös tråd, en öppning. Vi drar, och snart repar hela Baltikum upp sig med sina hav och omgivningar. Maskorna glider isär, och ett trassel av sillgrisslor, tallbarr, bensindoft, hav och uppländska gårdar lägger sig runt fötterna. Allt faller igenom: Riga, pendeltågen, Stockholm, havsfåglarna.

Den sista fordonshallen har sönderslagna rutor och rallarrosen blommar tätt mot väggarna. Traktorer och stora redskap hukar inne i dunklet. Hunden är stor och tovig och dold bakom ett omkullvält bord. De mörka skallen river luften i stycken, kroppen är stor och oformlig. Man ska inte springa. Det har jag lärt mig. Det är då de går till anfall. Pälsen har samma färg som marken runtom: smutsig sand, sanden där orimliga händelser utspelat sig. En osammanhängande färg på en osammanhängande plats. Vi springer. Hunden driver tillbaka ögonblicket in i nuet igen, ner mot vassen, in under tallarna.