I. MOSSEBOL.

Det doftar havre och kväll. Gummistövlar och lador. Solen har sjunkit. Där vägen kröker saktar vi in stegen, ifall där står älgar. Men nu är de är inte på plats, man får föreställa sig dem själv. Deras mörka gestalter, mularna, hur de hela tiden håller rytmen med myrmarkerna i sina långa kliv. Att de kan det. 

Ängarna ligger  kvar som envisa mellanrum bortom björkdungarna, som märken efter dem som en gång levde och skar, samlade, dikade, höll granen borta. Som en ljus och fläckig plats innan barrskogen, en otydlig pöl av förfluten tid. Värmen dröjer sig ännu kvar, som solkatter över marken, trots att decennierna raderat ut själva människorna för alltid. 

Sedan går vi in i dunklet. Kroppen rättar sig efter skogen, rör sig annorlunda, följer mossa och nedfallna träd i sin rörelse. Jag märker hur tiden rinner ur mig. Det går inte riktigt längre att avgöra. Är det här nu eller för länge sedan?  Skogen skär tvärs genom alla minnen som samlats, alla åldrar som varit i den. 

Den gröna kepsen som filtrerar det sista av kvällsljuset genom sin plastskärm. Dina lugna varma händer när vi kommer ut på grusvägen igen. Att prata om spannmål och hallon.  Gården som samlar sina konturer mot skymningen bakom, att somna där sen bland hopblandade lakan och tystnadens knäppande utanför.