tisdag 27 oktober 2015

II. VINDEN


Du säger att jag inte får gå barfota, det kan finnas spikar och stickor, och så får jag dina stora blå badtofflor på fötterna. De är alldeles för långa. Sen går vi upp för de kalla stentrapporna, och sulorna flaxar under mina fötter. Alla ytterdörrar är mörkgröna, och i stenen har bortglömda havsdjur ristat in sig i vitt.

Innanför vindsdörren luktar det varmt trä och gamla vintrar. Kyla och fukt som dröjer sig kvar, ohyvlad furu i brädväggarna, namn skrivna med blyerts på väggarna och solljus som strilar in genom dammiga takfönster. Det är varmt och levande. Vi viker runt hörnet, och sen finns den där svarta luckan mellan takstolarna. Bjälkarnas konturer är otydliga av tjäran som smält och stelnat, mörknat och spruckit. Alla material har flutit in i varandra, tjocknat. 


Luckan kärvar innan den glider upp, här har inte varit någon här på länge. Kanske inte sedan de firade upp saker med rep, sånt som var för stort. Så forsar solen in över våra fötter och över brädgolvet och repen som blivit kvar.
Öppningen är precis så stor att vi ryms, uppflugna bland takpannor och stuprännor. Här är vi ensamma med en tydlig bit av universum. Det mesta syns. Katterna i fönstren,  krukorna med ljung på balkongerna, duvorna, mannen som vill justera sin tv-mottagningen och är på väg uppför trapporna. Snart är han på vinden, där mottagarna sitter, snart kommer han att fråga vilka vi är. Bryta in i det som sker.

Du berättar om små tyska städer, och gårdens alla dofter rinner över våra kroppar. Tekannan står i solen på golvet, och skymningen kommer krypande av sig själv medan teet svalnar. Sommaren ligger som en len hinna över takåsarna: i stort sett allt är på plats nu, alla blad och smådjur.


 

Inga kommentarer: