HAVSSKENET

Det är någonting i oceanerna som vill in i mig. Om det är den djupgröna färgen eller sältan.
De skickar sina vita måsar in över hustaken:
kretsande skarpskurna försvinnande
Själva ligger de otåligt och slår mot de bortre klippskären 
Inväntar. 

Döljer sina djuphavsbranter och gravar
skimrar i blänk och halvdagrar,
tänjer sina tidvatten mot de kalla himlakropparna därutanför
Skickar ut doften av sina bråddjup
Att leva på andra källor: svavel och fosfor
Alstra ljus 
Vibrera 

Det tränger sig fram i rummen nu:
Saltstänken på sängbenen
Doften av tång ur diskhon
Kristallerna på köksbordet, inte var de där igår. 

Det gnorrar ur universum.  
Dess stora likgiltighet som ett bläckstreck i pannan, hur det struntar i oss och allt vi tar oss för
En gång blir vi ändå bara det bleka ljuset från en för länge sedan slocknad planet 

VINTERVED

Jag rör mig tyst genom kvarteren
det är disigt och skymmer 
snart ska affärerna stänga 

Den svaga doften som stiger:

bark

ylle
hallon
bjälkar

det nötta gröna jacktyget
     -bandet har lagrat det i sig

   
borra näsan och blunda
Jag fick remsor av allt
det lagras som senvuxna skogar
ett virkesförråd av längtan 

Skrapar lite på sommarveden:
de mjuka vita årsringarna fastnar på fingrarna
men tätheten rår man inte på
Kärnvedens beska brunhet
kådan som tränger i sprickorna

DOFTEN AV ETT HEM

Överst den där varma doften av liksom vanilj men någonting annat, mörkare, rödare. Den som kommer på glasflaska. Ytterplaggens sparade höstdimmor, gömda i veck och kragar. Spånskivornas avtagande stickighet, ceder och bergamott. Lammkorv som steker. Inramade skisser på åldrade ark. Videkissar och nejlika, oliv och tjära. Upptinande hallon. Glansen i ett mattrosa fåtöljtyg. Linoljefärgen som sakta härdar på de rundade tassarna, den allt mattare terpentinskarpa doften. Insovda kuddar, nytvättade kläder, rivet citronskal, bortsprungna hundar. 

NOTIS

En doft av Minsk drar in från skogarna. Det är inte mer än en otydlig viskning, ett återsken. Träden sträcker på sig, drar skuggorna närmre kring rötter och fjolårsgräs.

Orden har krupit ut ur sina pälsar. De tassar nu som mycket mindre djur, tvättar sina morrhår, nosar över plankor och springor. Små. Inte större än själva ljudet av regn som drar över taken, men svansarna är lika sammetslena som alltid.

ISBJÖRNARNA

Först är det jag som läser om isbjörnarna. Deras väldiga silhuetter, hur de vita håren satte sig i allting, hur de ständigt lurade på isen. Jag drömmer om dem på natten. Att de närmar sig. Nästan allting är natt nu. Utanför drar trådbussarna förbi i sina förutbestämda banor, på något sätt hänger rörelsen samman. Vintern biter dagarna i kanten, det kan inte gå att vara framme några långa stunder i all denna brist. Det går knappt att tänka på att vara framme. I mörkret och fukten tränger stadens minnen lättare igenom. Det går inte att värja sig. 

Det glittrar om laxrommen. Den dävna lukten av insjöfiskar, deras grönblanka kroppar och livet som rinner ur dem. Hur stora de är i sina grumliga akvarier. Vi håller till bakom spetsgardinerna med kaffe och rågbröd, på radion talar man om hundar. Deras behov och glädjeämnen. Kaffekornen fastnar i den grova bänken, trots att man lärt sig fortsätter kannan att spilla på samma sätt, den skvimpar och kornen fastnar. Sedan har du också hunnit till isbjörnarna, och vi kan se dem tillsammans. Allt blir tydligt. De vita djuren i den vita världen. De frasande filtarna. Den mjuka punkten på din hals. Jag kryper ner och kilar in mig, borrar in näsan, följer med i tecknen över bladen och låter polarvärlden smeka mig med sina vassa snökorn och väderlekar.

BAROCKEN

Vi måste störta, rätt fram över grusgångarna, rakt in i bild, in i mönstret av buxbom och oxel. Vi måste skrika skratta tumla, vi måste se de persiska männen titta upp med avmätta miner från sina krattor, sina stora mönster som breder ut sig ända från orangeriet till cedrarna i skuggan. 

Vi måste vindla där, kasta oss, 

vi måste rusa kors och tvärs genom planteringarna tills lavendelns doft och torrhet färgar av sig i skinnet, vi måste skratta under lindarna, se deras lövverk darra

Vi måste jaga, skrika skratta i alla invecklade gångar av soltorra växter, de måste rusas, fyllas, stampas, tumlas. Vi rusar, jagar, tumlar, vindlar, någon måste fångas, vi måste snurra, allt är kantat av buxbom och bergamott och solen som steker och svirrar. 

Vi måste jaga, vi måste känna träden mot skinnet, mot grenarna, mot halvskuggan bakom muren, vi måste finna slänterna, fukten, hararna, det spillda sockret, ekollonen 

Vi måste gräva, krafsa, sprida

Vi måste kasta oss in genom portarna, eka fram över stengolven, nypa i olvon och apelsiner, låta frökapslarna falla, låta fukten stänka, vi måste fortsätta inåt, in mot halvdunklet under rotundan, 

Vi måste hitta den, vi måste stå där under cirkeln, vi måste sköljas, bländas, blekas, vi måste vara allt det blåa som kommer störtande, rakt ner ur rundeln,   över våra flämtande kroppar, vi måste doppas, spolas, vittras, 

Vi måste snurra

Hur kan ett tunt regn ändå falla fastän himlen ligger söndersjungen i strimlor, varifrån kommer vätan som nu tynger markens krusiga remsor. De löser upp sig i diset, förtätas, flyter och klistras mot trädstammar och husväggar. En böljande massa där moln och planeter blandas, trögt flyter den fram över torget. Det blir vita kanter kvar när den sedan sjunker undan.  Högvattenlinjer: här stod himlen som högst.

VÅR

Kropparna är lugna i gryningen. Vana. Sammanlänkade i sitt välkända landskap. En mjuk biotop. De gör ingen skillnad på tiden, inte den nya eller den gamla, de sträcker sig bara närmare. Vindlar sig mot varandra. Inåt. Bortåt. Ingen vind går genom gräset. Solstrimmorna leker över väggarna, och än sover dagen.

När skymningen senare faller har koltrastarna hunnit strimla sönder hela himlen med sin sång. De tunna remsorna av det som varit himmel faller ner över staden, lägger sig i frasande drivor över lökväxter och trottoarer. Våren övergår i detta pappersartade tillstånd, det vita och krusade.

Året har krympt till elva. I båda ändar ligger utsikten över den stora öppning där ett stort hål skurits ut ur marken för att ge plats för tågen. Armeringsjärn och hjälmar blänker i strålkastarljuset.

GLÄNTA

Det är mycket hett. Björkarna slokar. Vi ligger i skuggan, direkt på marken och allt som lever i den. Som är där i jorden och gräver och skarvar med vad de hittar. De små tysta. De är mycket nära nu, finns rakt under oss. Marken är huden på ett stort djur som andas lugnt i hettan, det sover i värmen. Eftermiddagen är stor och vänlig, allting får plats. 

Skimret har vuxit till långa trådar som flätat sig samman. Nu är det ett stort sidentyg att stå på, att spegla sig i, att fukta. Här ligger vi och glänser. 

Lindarna ruskar sig och det söta klibbet lägger sig som droppar i våra händer. Längre bort ligger alla får samlade i skuggan med sina fläckiga pälsar och horn, och jag ser i dina ögon hur tiden rört vid dig. Vilka berättelser som farit fram därigenom. Luften står helt stilla. Terpentinet i enbarren stiger av hettan, deras grönblå oljor fyller oss, och blandas med lyckan som sköljer varv efter varv inuti av doften av din hud. 

DAUGAVA

Floden är blek och bred i morgonsolen. Små roddbåtar glider längs stränderna, en smal skärm av popplar står framför landskapen bakom. Vi glider upp för floden, förbi de små trassliga husen med gamla bilar och skepp, kranarna vid horisonten. Äter oljig lax på vitt bröd och hör det svaga sorlet ur högtalarna bakom de saltstänkta fönstren. På båten är det en annan sorts modernt, spåren av en annan dröm om framtiden.
Örnen har två ungar med klumpiga fötter och ljust gråbrunt dun. De står på marken och sträcker sina ofärdiga kroppar med de vuxna fåglarna när de kommer glidande. Såna fåglar finns inte längre. Såna fåglar döljer sig ännu i floddeltat.
En båt med mudderverk ombord sköljer tankarna med flodvatten. Vattnet är mycket brunt och bubblande runt skrovet. Bebyggelsen börjar tvekande, liksom gradvis längs stränderna. Kranar och hus har smugits in i grönskan, och passerar in bakom ditt ansikte där du står på däck i vinden och solen. Du lyser. Ännu har vi staden framför oss.