Sommarbio i Rålambshovsparken. Medan skymningen sänker sig rullar reklamtrailersen igång, och bland dem finns de uppsluppna panta-mera filmerna. Budskapet återkommer efter filmen: var så snälla och panta er pant.
Jag är inte så orolig för pantandet. Jag är inte det, eftersom jag vet, att minuten efter att jag sätter ner min pet-flaska på marken kommer någon plocka upp den igen och lägga den i sin säck. När biopubliken reser sig och vandrar hemåt i mörkret, inleds ett febrilt och tillsynes välorganiserat arbete för att skilja ut burkar och pet från tomma popcornkartonger, kaffemuggar och de lila regnponchos som Telia delat ut gratis och som nu fyller papperskorgarna. Min cykel står fastlåst i en lyktstolpe bredvid några, nu överfulla, soptunnor. Folk skrattar lite osäkert när en gråsprängd man raskt tömmer glasbehålleren upp och ner på gräset, “vissa har visst missförstått det här med att använda papperskorgarna”. Mannen skrattar inte. Hans ansiktsuttryck är proffessionellt, koncentrerat. Snabbt går han igenom det som ligger utspritt på marken, öser sedan tillbaka resten i tunnan och reser upp den på sin plats igen innan han skyndar vidare. Han arbetar.
Jag har inte bott så länge i den här staden. Jag känner ännu inte så väl de andra, mindre synliga lagren i den, de som existerar parallellt med min bekväma tillvaro, men som egentligen inte har några beröringsytor med den. Ibland skymtar de fram. Tidig morgon, klockan är lite över sex, jag promenerar mot Centralstationen. I lugnet under träden på Norra Bantorget sover människor på parkbänkarna. I gryningsljuset och fågelkvittret ser det riktigt trivsamt ut. Längre ner på Vasagatan står mycket mörka män uppställda på ett led och tar emot kaffe och kanelbullar som delas ut från en skåpbilar. De ser ut att bära alla sina tillhörigheter med sig. Några timmar senare kommer dessa morgonhändelser vara som bortblåsta, som om de aldrig ägt rum, meda gatorna fylls av kostymklädda affärsmän och jäktande människor som köpt sitt take-away kaffe för pengar.
Under mitt fönster står en rad containrar för återvinning. Ljudet av glas som faller mot glas och ekar mellan stenväggarna har blivit en del av det behagliga stadsbrus som omger mig på nätterna. I början irriterade jag mig. Särskilt på att folk tog sig för att sköta sin återvinning så sent på dygnet. Jag gick på svenskt vis och muttrade om att det var ju föredömligt att folk ägnar sig så mycket åt återvinning men det kan de väl göra före kl 22.00. Det står till och med skrivet på containrarna, ordningsregler för att inte störa. Det tar ett tag innan jag förstår att midnattsljuden från glascontainern inte kommer från väldresserade medelklassmedborgare, utan från de som lever på att skilja pant från övrigt glas, och fiska upp det ur containerns trånga öppningar. Felfångsten måste då kastas tillbaka, och ljudet blandar sig med de ibland högljudda diskussionerna på något östeuropeiskt språk som liknar ryska men inte är det mellan männen därnere. Blir de osams? Trampar de in på varandras osynliga reviruppgörelser om Vasastans glas- och metallcontainrar? Eller är det bara en munter arbetsjargong jag hör?
Nästan varje morgon töms containrarna av en stor lastbil som lyfter dem högt över sitt flak, svänger dem fram och tillbaka så att botten går ur och flaskor och burkar regnar ner i flaket. Det är ett fullkomligt öronbedövande ljud som ekar mellan stenväggarna, och som jag lärt mig känna igen på håll. Som avlägsna fåglar hör jag andra glascontainrar tömmas ner i andra lastbilar, längre bort i staden. Det skrämmer mig att containrarna töms så ofta. Det måste ju betyda att mängden material som ständigt körs bort - förpackningar som omedelbart kasserats - är oändlig. Flaskor och burkar med skruvlock som för någon generation sedan skulle sparats i åratal för nya omgångar saft och sylt på sensommaren, är nu engångsprodukter som dagligen hämtas för omsmältning. Förutom panten, för den har någon varit där och skiljt ut. För panten är själva containern överflödig, pant kan ställas direkt på marken, för den kommer omedelbart försvinna. Det är till och med bättre, då blir den ju enklare att få tag i.
Hur hade det varit om fler förpackningar haft pant? Hade då de osynligt arbetande lagren av burksamlare kunnat öka sin rekrytering, öka en sysselsättning som inte är värdig, men ändå ligger på stegpinnen över tiggeriet? Som utför en samhällsnytta, utan det öronbedövande buller som samhällets återvinningsmaskineri orsakar med sina containertömningar? Hade någon kunnat ta rätt på glasburarna, diska dem istället för att smälta ner dem, och fylla dem med sylt? Vore det cyniskt eller rationellt att kombinera behovet av en mer effektiv materialåtervinning med behovet av sysslor som kan hålla människor flytande, åtminstone hyfsat, i den obönhörligt skiktade samhälle vi lever i? Jag vet inte. Det skulle ju inte vara jag som utförde det arbetet. Inte troligast.
Jag förstår inte alls hur den komplexa geografi som väver samman staden och dess människor fungerar. Jag får bara glimtar, som talar om för mig att det är långt mer komplicerat än jag först trodde, också att förstå hur den plats jag innehar fungerar, och hur tjockt glaset är mellan mig och de som lever så tätt inpå mig och min container, men som jag aldrig möter. Är mitt liv ett val, eller är det bara en uppgift jag tilldelats, en av många roller som delas ut i staden? Jag vet inte. Tills vidare tolkar jag min uppgift till att vara den, som ställer ölburkarna på trottoaren istället för att lägga dem i containern. Sekunderna senare är de borta.
