II. Cirkulära skikt av långsamt uppåtstigande luft, otydliga fågelsilhuetter: termik.
III. En tätnande tystnad. Duggregn. Vad kan rimligen sägas? Jag packar de smala svarta byxorna och en klänning.
IV. Koltrastar. Kvarlevor. Kadrilj. Karmanjaka.
V. Mil efter mil av vatten. Isen ligger som en tunn hinna över mörkret, står man för länge på varje fläck börjar den smälta. Varje ögonblick är en enskild punkt. Det finns ingenting som binder dem samman till ytor.
VI. Det blir inte längre mörkt. Det blir en otydlig skymning, en glipa för nattfåglar att passera igenom innan hettan återvänder över tallarna.
VII. Det är morgon när jag når den andra staden. Som en tillfällig öppning ur ungskogsplanterigarna, en ansamling hus kring en älv med reglerade flöden. Stränderna har dammiga avlagringar efter höjda och sänkta vattenmassor, en grönaktig hinna över krossgruset.
VIII. Andra, äldre städer, vittrar sönder under regn, granater, missförstånd. I Kabul står en kvinna med en röd ballong i handen under en motorvägsbro. I vardagsrummet hänger foton på de saknade.
IX. Skogen och cykelbanorna har flätats samman. Asfalt och terpentin, den varma tystnaden av tegel. Spångar, som en angöringsplats, ett sätt att nå ut mot barren och skuggorna.
