finnish note IV

Tallarna, betongen, tanterna i träningsoverall, de vita fasaderna i skymningen. 

Ilkkas guldring.

foto: Alisa Gill

Det var en av de där majdagarna. När stan hade smält och vitnat i det nya vårljuset, snön var borta och allt var liksom på ända. Hade varit ute kvällen innan, på en märklig klubb inrymd i ett föredetta partihögkvarter i sin tur utställt i en stor park. Känslan av Mästaren och Margarita.

-Always when I’m in Russia it feels like this Bulgakov novel...whats the english title...in finnish it’s "when devil arrives to Moscow", säger Ilkka Suppanen när jag möter honom utanför en bokaffär på Nevskij.
-You mean Master and Margarita?
-Yes, that's the name. 


Vi går uppför trapporna till serveringen som ligger på ovanvåningen med stora fönster mot Kazankatedralen och tar ett hörnbord. Placerar inspelaren mitt på bordet. Beställer mineralvatten. En journalist från Moskva kunde inte komma, plötsligt var jag ersättaren för att göra intervjun med den finske designern och arkitekten.

Dom knigi är naturligtvis ett ställe för turister - en kopp kaffe kostar dryga fyrtio kronor, men jag gillar det ändå. Svartvita golv som ljuset faller in över på ett elegant sätt, gott kaffe och man kan sitta kvar i timtal.

Ilkka berättar om guldringen han gjorde en gång. Han hade varit tillsammans med en tjej, som han verkligen ville gifta sig med. Det ville inte hon. Hon hade varit gift en gång redan, skiljt sig, och var av åsikten att om man en gång brutit löftet att leva med någon av resten av livet, vore det hyckleri att göra samma sak igen. Eftersom man inte kan veta vad som händer i livet, kan man inte lova någon sin kärlek för hela denna ovissa framtid. Ilkka menade att det var just det som var det vackra. Att två personer, fullt medvetna om det kaos och förgänglighet vi lever i, trots allt väljer att lova det. Det hjälpte inte. Hon ville inte.

En dag på sitt kontor blev han sittande med en rulle metalltråd. Tankspritt började han leka med tråden, och hade efter ett tag tvinnat en spröd liten guldring runt fingret, skönhet uppkommen ur förströdda tankar på annat. Han skyndade sig hem för att visa ringen för sin flickvän. Det var bara det, att när han väl var hemma satt ringen inte längre på hans finger. De tunna guldtrådarna var sköra, och hade brustit på vägen. Det var då han kom på det- det här var lösningen! Varje dag en ny ring av tunn guldtråd. Varje morgon kunde hans flickvän ta ställning till om hon ville dela resten av sitt liv med honom, men när hon kom skulle ringen fallit av igen, och hon var fri att ta ett nytt beslut nästa morgon. En förlovningsring som kombinerar evigheten med det förgängliga.

Andra saker vi talade om var att omvandla sopberg till byggmaterial, havet, korgar, fattiga kvinnor och blyertsteckningar. En del av detta kan ni läsa här.

finnish note III

Tåget till Jyväskylä är varmt, med bara några enstaka passagerar. Bleka rosa sammetsgardiner hänger för fönstren - hela vagnen luktar av dem. Varm, rosa gardin.  Vi far genom de spretiga finska björkskogarna. Det är jag och Vladimir, den ryske tidningsredaktören. På en station vi passerar sitter en man med skrubbsår på knäna framför ett fält med solrosor. 

Den första flaskan som skickas runt i föreläsningssalen är det nordatlantisk råolja i. Den där tunna, söta doften. 

Sådan olja kom från oljeplattformarna utanför Storbrittanien och importerades till raffinaderiera längs de svenska kusterna i många år. Nu är den slut. I nästa flaska är det rysk olja. Den luktar tungt och strävt. Lukten av de mörkgröna lastbilarna, fullastade med snö som passerar längs flodstränderna. Raffinaderierna fick byggas om för att hantera den när den började köpas in för att ersätta den brittiska. 

En cirkel är delad i tre. Det gula är olja från Norge, det röda olja från Danmark, det blå olja från Ryssland. Danmark har meddelat att man räknar med att upphöra sin oljeexport inom fem år. Norge? Tio år till. Kanske. Då måste hela cirkeln bli blå, all olja måste tas från Ryssland. Om de kommer vilja sälja den. Till någon? Till Sverige? För pengar, eller det som är mer värt. 

Det ligger en liten fläck av Ryssland i Göteborg. Vid Sankt Sigrfrids plan, mitt emot de ljusgula äppelvillorna, har den trillat ner. Inne under höga cypresser ligger fönsterlösa tegelbyggnader med höga järnstaket runtom. Det är en komplett uppsättning. Kulspetspennor, karbonpapper, blanketter. Två små glasluckor med en kvinna bakom varje, glaset knappt synligt bakom alla upptejpade lappar. En gråklädd man med stålbågade glasögon och slätt vattenkammat grått hår rör sig i rummet bakom. En karta på väggen med olika ryska djur utplacerade över federationens delstater. Väggkalendrarna hänger där också, de med tre månader staplade på varandra och en röd plastbit som kan skjutas framåt för att markera dagens datum. Runt huset klipper en man bort uppstickande grässtrån intill björkstammarna. Gräsmattan är avdelad med ett grönt staket. 

finnish note II.

Bästa passagerare. Detta är pendolinotåget till Helsingfors. Denna gången stannar vi i Jämsä och Tampere. Vi ber er se upp för tåg som går på andra spår. Vi stannar nu i Tampere i tio minuter. Sedan fortsätter tåget i motsatt riktning. 

finnish note I

I själva verket är det varmt och luktar gamla ylleplagg. Stillsamma femtiotalsgator med matta tegelfasader passerar bussfönstren. Hade inte förutsett teglet. De gleshåriga männens vattenkammade frisyrer. De gleshåriga männens icke-vattenkammade frisyrer.

Skyltarna pratar finlandssvenska. Som en svenska som böjts åt ett annat håll. Blåare och mer egensinnig. 

I Helsingfors svävar vita djur på pinnar över staden. Vargar, ugglor, sälar. Människor bär dem i handen som ballonger eller kanske mer som önskningar. Två barn med varsin varg som gör vilda luftsprång med sina kroppar av tunna skumgummisektioner. På ett torg ligger drivor av skumgummiark med tomrummen efter djurens delar. Det är på torget djuren blir till. 

reda

lax, blyertspennor, konst. 

-så ska vi ha det nu.

flying to finland.

Dimmig morgon. Allt är insvept i jämngrått. En lugn sval filt över landningsbanorna, ett jämnt ljus utan skuggor över marmorgolven. På väg mot det vita landet i öster - tallarnas, havets, modernismens vita land. Där har jag aldrig varit. Jag tänker mig allvarsamma kloka kvinnor i lågklackade skor, slipade betonggolv, ett utfrätande vitt ljus. En välodning som tagit sig vidare, stigit bortom det förutsägbara och kontrollerade, minskat motstånd och friktioner och skapat en mjuk och lättflytande tillvaro. Man märker det lite på internet. Hotellens och bussbolagens hemsidor är snabba, lättlästa, vänliga och exakta. All information är tillgänglig. Tänker på de gula minibussarna i St Petersburg. Masjrutkorna. De hade inga tidtabeller, inga hållplatser och ganska ungefärliga rutter. De gick jämt, fylldes av passagerare som vinkade in dem från refugerna, stannade när någon skrek stanna. Omvägar och genvägar var förhandlingsbara. Man tog sig fram, utan att förlita sig på tabeller. Välordningens motsats, en annan typ av effektivitet. 

outsourcing

Den tunga gamla kameran som länge stått undangömd i garderoben har blivit satt i arbete igen. Av vikten att döma kan man tro att den är gjord i massivt stål, men nu när Maja fått den i sina händer förstår man att det också måste vara så att det kommer in ljus och färger i den. En aning kantstött i objektivet är den efter ett handlöst fall utför en stenig ravin på Island. På samma ö utförde den också ett litet dyk ner i en varm bäck. Den kom in igen insmetad i nån sorts svavelälskande alger - fotografierna på den filmen blev märkligt rosaskiftande med kameran var i fin form igen efter en natt på elementet. 
På Majas fina blogg jobbar den under namnet Fujica st801.