ISBJÖRNARNA

Först är det jag som läser om isbjörnarna. Deras väldiga silhuetter, hur de vita håren satte sig i allting, hur de ständigt lurade på isen. Jag drömmer om dem på natten. Att de närmar sig. Nästan allting är natt nu. Utanför drar trådbussarna förbi i sina förutbestämda banor, på något sätt hänger rörelsen samman. Vintern biter dagarna i kanten, det kan inte gå att vara framme några långa stunder i all denna brist. Det går knappt att tänka på att vara framme. I mörkret och fukten tränger stadens minnen lättare igenom. Det går inte att värja sig. 

Det glittrar om laxrommen. Den dävna lukten av insjöfiskar, deras grönblanka kroppar och livet som rinner ur dem. Hur stora de är i sina grumliga akvarier. Vi håller till bakom spetsgardinerna med kaffe och rågbröd, på radion talar man om hundar. Deras behov och glädjeämnen. Kaffekornen fastnar i den grova bänken, trots att man lärt sig fortsätter kannan att spilla på samma sätt, den skvimpar och kornen fastnar. Sedan har du också hunnit till isbjörnarna, och vi kan se dem tillsammans. Allt blir tydligt. De vita djuren i den vita världen. De frasande filtarna. Den mjuka punkten på din hals. Jag kryper ner och kilar in mig, borrar in näsan, följer med i tecknen över bladen och låter polarvärlden smeka mig med sina vassa snökorn och väderlekar.