En doft av Minsk
drar in från skogarna. Det är inte mer än en otydlig viskning, ett återsken.
Träden sträcker på sig, drar skuggorna närmre kring rötter och fjolårsgräs.
Orden har krupit
ut ur sina pälsar. De tassar nu som mycket mindre djur, tvättar sina morrhår,
nosar över plankor och springor. Små. Inte större än själva ljudet av regn som
drar över taken, men svansarna är lika sammetslena som alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar