BAROCKEN

Vi måste störta, rätt fram över grusgångarna, rakt in i bild, in i mönstret av buxbom och oxel. Vi måste skrika skratta tumla, vi måste se de persiska männen titta upp med avmätta miner från sina krattor, sina stora mönster som breder ut sig ända från orangeriet till cedrarna i skuggan. 

Vi måste vindla där, kasta oss, 

vi måste rusa kors och tvärs genom planteringarna tills lavendelns doft och torrhet färgar av sig i skinnet, vi måste skratta under lindarna, se deras lövverk darra

Vi måste jaga, skrika skratta i alla invecklade gångar av soltorra växter, de måste rusas, fyllas, stampas, tumlas. Vi rusar, jagar, tumlar, vindlar, någon måste fångas, vi måste snurra, allt är kantat av buxbom och bergamott och solen som steker och svirrar. 

Vi måste jaga, vi måste känna träden mot skinnet, mot grenarna, mot halvskuggan bakom muren, vi måste finna slänterna, fukten, hararna, det spillda sockret, ekollonen 

Vi måste gräva, krafsa, sprida

Vi måste kasta oss in genom portarna, eka fram över stengolven, nypa i olvon och apelsiner, låta frökapslarna falla, låta fukten stänka, vi måste fortsätta inåt, in mot halvdunklet under rotundan, 

Vi måste hitta den, vi måste stå där under cirkeln, vi måste sköljas, bländas, blekas, vi måste vara allt det blåa som kommer störtande, rakt ner ur rundeln,   över våra flämtande kroppar, vi måste doppas, spolas, vittras, 

Vi måste snurra