Så kommer regnen över fältet. Det har tystnat.
Det vissnar. Det sträva ljudet av sådant som upphör. En besk doft ur mörka
vatten.
Marken blir spröd. Den krasar. Till slut bär den oss inte längre, den brister, och vi faller rakt igenom. De stumma bladen ligger slickade längs jorden, och hur de skär upp våra händer när vi griper om dem. Stenar ur mörkret river och skrapar.
Gräset
dör. Vi snubblar. Glömmer. Kanar.
Under markytan ligger rottrådarnas bleka irrgångar och lyssnar ut mot regnet. I deras vithet är det tyst. Där bor både framtiden och det förflutna; inom sig bär de det döda gräset, och det som ännu inte vuxit upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar