onsdag 28 oktober 2015

III. KÖPENHAMN


Kallbadhuset. En grå snäcka, till hälften gjord av glipor. Horisonten ligger inpassad mellan bryggorna och vattnet. I mellanrumet. Vattenytan är en plats som fortsätter ut utanför pelarna som badet står på, men det är bara när man simmar man förstår det. Vi simmar. Det där väldiga, kalla, salta. Som glider så lätt. Hela tiden i rörelse. Ostronen har det också i sig. Havet. De har samlat det där i sina mjuka kroppar: till hälften djur, till hälften stenar. Mineraler.

Det är senare, vi häller i oss av havet uppflugna bland ölfaten liksom i farstun till restaurangen, det sorlar om alltihop och lamporna hänger lite kors i tvärs i taket. Bubblorna i glaset, kvällssolen, pärlemon. Strax kommer vi gå vilse. Vi vet det bara inte än. Vi vet bara havet och ostronen, isbädden och pärlorna i proseccon. Hur går det till när man plötsligt slinter? Kanar åt fel håll, skrapar upp händer och knän på allt det vassa man ställt till. 

Mörkret är lika stort som de långsträckta gårdarna mellan husen. De vitlaserade golven lyser svagt ur dunklet inne i lägenheten. Att laga. Dra taggarna ur pälsen, badda. Att vilja skruva ner volymen,
Bära ut stenarna som samlat sig i bröstet, lägga dem ute på balkongen där blåbären växer på höga buskar. Det går inte. Så mycket kan man säga. Men ny tid sköljer in över taken, ett morgonljus, ny dag, lakanen blir synliga och prassliga igen. Solen över brädgolven, som ett löfte. Havet finns kvar i huden. Sältan. Ett tunt vitt damm.
Det kommer lite regn. Vi äter mynta och havreflarn. Dricker rosevin på en trottoar med väskorna på släp. Stan myllrar och jazzar. Vi får fatt i den igen.
Och ändå.  Vi kommer hem, in genom den gröna dörren, men jag har ingenting att sätta emot. All ledsenheten som inte har med någonting alls att göra men som ändå kräver plats, tar sig plats, tar över, borde utplånas. Och ändå lyfter du bara in mig i den stora fåtöljen, placerar mig i allt det röda och låter Regina Spektor leker med Pasternaks ord i hela rummet. Det är där någonstans. När de magra ryska kvällarna kommer rakt in i sommarkvällen: skaffa bläck, fäll tårar. Om den smältande vintern, hur vårens mörker bränner sig in. Precis så var det. Det värsta av allt var snösmältningen, vinterns sammanbrott.

Inga kommentarer: