HAVSSKENET

Det är någonting i oceanerna som vill in i mig. Om det är den djupgröna färgen eller sältan.
De skickar sina vita måsar in över hustaken:
kretsande skarpskurna försvinnande
Själva ligger de otåligt och slår mot de bortre klippskären 
Inväntar. 

Döljer sina djuphavsbranter och gravar
skimrar i blänk och halvdagrar,
tänjer sina tidvatten mot de kalla himlakropparna därutanför
Skickar ut doften av sina bråddjup
Att leva på andra källor: svavel och fosfor
Alstra ljus 
Vibrera 

Det tränger sig fram i rummen nu:
Saltstänken på sängbenen
Doften av tång ur diskhon
Kristallerna på köksbordet, inte var de där igår. 

Det gnorrar ur universum.  
Dess stora likgiltighet som ett bläckstreck i pannan, hur det struntar i oss och allt vi tar oss för
En gång blir vi ändå bara det bleka ljuset från en för länge sedan slocknad planet