Allt är ordlöst under trädkronorna. Marken är fladdrande fläckar av ljus: det gäller att stå på en i taget, sila i sig av det grönskimrande, den tysta vänligheten.
Verkligheten finns inte i orden den här gången. Den finns bara i de hastiga smekningarna, omtänksamheten, magnolians blekgula blommor. Den låter sig inte fångas eller berättas. Ligger som ett blekt vårljus mellan kropparna. Hur de hittar varandra med sitt eget språk, det som alla andra språk växer ur. Idéerna kommer som ett svar på materien, inte tvärtom. Allt finns redan. All smärta, all glädje, alla fåglar. De rör sig tillsammans på den dunkla marken, den nakna glansen av fjolårslöv. Vad går längre att berätta. Vad finns alls för evigt. Ingenting. Ingenting utom ljusets strilande genom trädkronorna. Människorna får klara sig efter bästa förmåga. De får släppa taget om sin längtan, de får bli ensamma värnlösa soldater, var och en i sitt eget regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar