Det är oväder när vi flyger mot Köpenhamn. Planet studsar och hoppar och människor skriker. Herald Tribunes förstasida är täckt av en bild från ground zero. Brer ut de stora vita sidorna över knät. Tunna vackra typsnitt, ingen häftning. En artikel om antikmarknaden för kinesiskt porslin, en doft av gråmulen new york morgon, svartvitt liv.
Sedan slår det lilla planet i marken. På den sträva lilla kalkstensflygplatsen, som vanligt. Uniformerade män, stämplarna som dansar över mitt pass.
Vid Moskovskaya står en kvinna och säljer olika hundvalpar ur en korg. I utgångarna mot Nevskij står samma galna kvinna som sist bland sina samlingar, sorterade i olika plastpåsar. Det kan inte ha varit så länge sedan jag har varit här. Man har börjat resteaurera Kazanakatedralen, de mörkt sotade fasaderna blir nu ljusgula.
Det är som vanligt. Nya besked och väntan. Trött står jag på Nevskij med mina väskor. Ingen mötte mig. Hungrig. Promenerar till Testo, äter pasta med parmesan. Mailar. Kollar facebook. Tänker på hur jag varit beslutsam om att börja spela in med mikrofonen på en gång. Det gör jag inte. Missar tillfällen. Bussen, svarttaxin. För tjugofem rubel köper jag en vitlök av en gammal kvinna i ett gathörn. Vitlökarna är små och hårda och hon har svartsmutsiga händer.
Det blir middag hos Anja och Vladimir, på vägen dit letar vi efter skedar. En professor i arkitektur från Moskva är med; han gör sitt bästa för att se ut som Le Courbusier. Mm, här luktar det skedar, säger han när vi på måfå provar med en parfymbutik.
Tranvodka och skaldjurssoppa på bordet, utsikt över takåsarna. När flaskan är tom åker den ner på golvet, tomma flaskor på bordet betyder otur.
När vodkan är slut och professorn blivit hämtad av en ung tjej kommer Alexej med konjak. Ingen ser mer ut som hämtad från femtonhundratalet än han. Det hjälper inte att han har en grön tenniströja. De vita ränderna på den svarta kavajen, pannan, håret. Det är hopplöst. Han har bara råkat lossna ur en av målningarna på eremitaget och kommit lös som nittiotalsarkitekt, hämningslös efter att ha uppfostrat sig själv just i den laglösa apokalyps som rådde efter att allt föll samman.
Tänker på den ryska tiden. Det finns de som hävdar att det råder en annan tidsuppfattning här. Saker händer när de händer, ingen ide att skynda på eller försöka få dem att inträffa. Så måste det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar