Ilkkas guldring.

foto: Alisa Gill

Det var en av de där majdagarna. När stan hade smält och vitnat i det nya vårljuset, snön var borta och allt var liksom på ända. Hade varit ute kvällen innan, på en märklig klubb inrymd i ett föredetta partihögkvarter i sin tur utställt i en stor park. Känslan av Mästaren och Margarita.

-Always when I’m in Russia it feels like this Bulgakov novel...whats the english title...in finnish it’s "when devil arrives to Moscow", säger Ilkka Suppanen när jag möter honom utanför en bokaffär på Nevskij.
-You mean Master and Margarita?
-Yes, that's the name. 


Vi går uppför trapporna till serveringen som ligger på ovanvåningen med stora fönster mot Kazankatedralen och tar ett hörnbord. Placerar inspelaren mitt på bordet. Beställer mineralvatten. En journalist från Moskva kunde inte komma, plötsligt var jag ersättaren för att göra intervjun med den finske designern och arkitekten.

Dom knigi är naturligtvis ett ställe för turister - en kopp kaffe kostar dryga fyrtio kronor, men jag gillar det ändå. Svartvita golv som ljuset faller in över på ett elegant sätt, gott kaffe och man kan sitta kvar i timtal.

Ilkka berättar om guldringen han gjorde en gång. Han hade varit tillsammans med en tjej, som han verkligen ville gifta sig med. Det ville inte hon. Hon hade varit gift en gång redan, skiljt sig, och var av åsikten att om man en gång brutit löftet att leva med någon av resten av livet, vore det hyckleri att göra samma sak igen. Eftersom man inte kan veta vad som händer i livet, kan man inte lova någon sin kärlek för hela denna ovissa framtid. Ilkka menade att det var just det som var det vackra. Att två personer, fullt medvetna om det kaos och förgänglighet vi lever i, trots allt väljer att lova det. Det hjälpte inte. Hon ville inte.

En dag på sitt kontor blev han sittande med en rulle metalltråd. Tankspritt började han leka med tråden, och hade efter ett tag tvinnat en spröd liten guldring runt fingret, skönhet uppkommen ur förströdda tankar på annat. Han skyndade sig hem för att visa ringen för sin flickvän. Det var bara det, att när han väl var hemma satt ringen inte längre på hans finger. De tunna guldtrådarna var sköra, och hade brustit på vägen. Det var då han kom på det- det här var lösningen! Varje dag en ny ring av tunn guldtråd. Varje morgon kunde hans flickvän ta ställning till om hon ville dela resten av sitt liv med honom, men när hon kom skulle ringen fallit av igen, och hon var fri att ta ett nytt beslut nästa morgon. En förlovningsring som kombinerar evigheten med det förgängliga.

Andra saker vi talade om var att omvandla sopberg till byggmaterial, havet, korgar, fattiga kvinnor och blyertsteckningar. En del av detta kan ni läsa här.